Mallan

Förbannat vad ont det ska göra. Och att det inte spelar någon roll hur mycket man än hoppas, hur mycket man än vill och hur mycket man än försöker - så är man inte kär längre. Biter i nävar, gråter bittra tårar, skriver dagbok tills bläcket tar slut och ringer sin bästa vän klockan fem på morgonen när man väntar på tunnelbanan efter alldeles för många öl och är patetisk "jag........... måste prata med dig nu".

Kanske gör man fel någon gång. Låter någon annan kyssa en. För att man plötsligt vill. Fastän man inte borde ha gjort det, så blir det visst så ändå. Du undrar varför jag är så konstig när jag kommer hem. "Du ska göra slut nu, eller hur... Jag känner det på mig."

Den här våren kan ha varit den bästa på länge. Samtidigt har den utan tvekan varit den jobbigaste någonsin. Du har varit min bästa vän sedan jag var sexton, att vara utan dig... Det är knepigt. Men jag försöker.

Nätterna är värst. Att sova ensam är fruktansvärt. "Every night I think I certaintly won't ever sleep sober or alone." Conor viskar i mitt öra och kanske är det en liten tröst att någon annan har känt såhär innan mig.

Jag försöker bara hålla mig över ytan ett tag till. Tills det går över.